Det var andra tider, det!

Jag kommer så väl ihåg de små festplatserna från slutet 50-talet/början 60-talet. Varje liten idrottsförening i landet hade sin festplats, som i många fall genererade stora pengar till den lilla föreningen.
Festplatserna var inga märkliga nöjesetablissemang; ett chokladhjul, en skjutbana, en liten servering (sockerdricka endast till hälften i glaset…), men framför allt dansbanan. Eller t o m två dansbanor, en för “modernt” och en för de riktiga dansörerna, “gammalt”.
Orkestrarna var oftast lokala och det var inga storband precis. Janssons trio, Bengt Nilssons eller Hasses kvartett fick duga.
Det dansades, det småhuttades och vid tio-tiden på kvällen dammade en amerikanare in framför scenen och ur steg Ann-Louise Hansson (eller någon annan stjärna för dagen) med pianist eller dragspelare och “rev av” sin show rakt upp och ner med Vita syrener , Vita rosor från Aten och Tulpaner från Amsterdam.
Klockan 24 (senast) var det slut och så började hemgången, antingen ensam eller med den som man fått damernas av.
Det var (andra) tider, det!
Nu håller det flesta festplatser på att förfalla. Skyltarna ovanför entrén flagnar, dansbanan säckar ihop och chokladhjulsboden är för alltid igenbommad.
Tråkigt - men sant!