Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som igår när hopptornet fortfarande fanns på Svenssons-holmarna. När jag gradvis arbetade mig upp i hoppens hiearkin; först från bryggan, sedan från "trean" (svikten), därefter "femman" och sist men definitivt inte minst - pojkvaskerns mandomsprov, hoppet från "TIAN".Mellan hoppen badade jag så att läpparna blånande allt medan brännmanetstrådarna kletade sig fast vid på den tiden taniga pojkkroppen.
Minns också Uddevalla Simförenings Eldfester i slutet av somrarna, speciellt då när poliskonstapel Sanfrid Söderqvist dök från tian med en fackla i varje hand.Då fanns det liv.
Då fanns det hopp.
Nu är hoppet borta.
På Svenssonsholmarna i varje fall!
För idag finns inte badet kvar.
Nu är där fast land.
Där jag badade som mycket ung man...
Det är detta som kallas utveckling.
