
Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som igår när hopptornet fortfarande fanns på
Svenssons-holmarna. När jag gradvis arbetade mig upp i hoppens hiearkin; först från bryggan, sedan från "trean" (svikten), därefter "femman" och sist men definitivt inte minst - pojkvaskerns mandomsprov, hoppet från "
TIAN".
Mellan hoppen badade jag så att läpparna blånande allt medan brännmanetstrådarna kletade sig fast vid
på den tiden taniga pojkkroppen.

Minns också Uddevalla Simförenings
Eldfester i slutet av somrarna, speciellt då när poliskonstapel
Sanfrid Söderqvist dök från tian med en fackla i varje hand.
Då fanns det liv.
Då fanns det hopp.
Nu är hoppet borta.
På Svenssonsholmarna i varje fall!
För idag finns inte badet kvar.
Nu är där fast land.
Där jag badade som mycket ung man...
Det är detta som kallas utveckling.