Från Skåneresan

Har besökt Bjärehalvön. Mest sol den veckan. Och så detta:
En dag skulle vi på upptäcktsfärd med f d bondparet E och I, båda över 75 år. Vi skulle bl a till Trollehallar och se på några s.k. Snapphanestallar var det tänkt.
E hade inte varit där på 24 år så han var därför mannen som skulle visa vägen.
På väg mot vårt tilltänkta resmål i en kraftig uppförsbacke körde vi ikapp mamma, pappa, tre barn, hund, blåbärskorgar. Vi stannade för att fråga om de visste var Snapphanestallarna låg. Men det visste det inte. De visste heller inte var deras bil var parkerad, ty de hade irrat bort sig och frågade oss om vi sett baken på en grön Volvo combi inkörd på en skogsväg. Ett sådant fordon hade vi inte lagt märke till.
Vi fortsatte några kilometer uppför. Då trodde E att vi kört fel varför vi stannade på backkrönet och lät E fråga en bonde som vattnade sina kor var hans förfäder gömt sig under ett av de dansk-svenska krigen.
Han gav oss rådet att vända om och köra en halvmil utför den backe vi just kört uppför och sedan ta till vänster vid ett hus.
Bilen vändes och efter en stund hittade vi bärplockarna utsträckta i en skogsbacke. Fadren hade lämnat dem för att gå nedför backen och leta efter den borttappade Volvon. Vi hann upp honom och lovade att återvända om bilen iakttogs. Och si, det gjordes den efter ett bra stycke. Jag lämnades åt mitt öde i den skånska obygden då vår bil vändes för att hämta upp den minst sagt lycklige fadren, bärplockaren och blåbärsorienteraren.
Vi hittade i sinom tid vår avtagsväg och dessutom fram till vägvisaren Trollehallar. Vägen var inte den allra bästa och helt plötsligt var den ingen väg alls utan bara ett smalt ”stenröse” med en mycket strid bäck (Trollebäcken) på ena sidan och en myr ordentligt sank efter den senaste tidens regnoväder på den andra. Vår chaufför F lyckades efter många om och men med fyrhjulsdriftens och E och min hjälp vända farkosten mot vägen igen.
Sedan började en promenad vars like jag inte upplevt på de senaste 20 åren. Över Trollebäckens röda vatten på slippriga stenar och dito slippriga spänger vid ett flertal tillfällen, över och under Gudrunska stormfällor och rotvältor, upp och ner för bergssidor och framförallt ner i klafsig lera. Tillgången på myggor var mycket god.
Upp gav vi inte utan gick en dryg kilometer i Träsklandet. E trodde hela tiden att nu, nu var vi framme, det mindes han SÅ väl, men framme var vi inte och fram till Snapphanestallarna kom vi heller inte. En uppgiven E beordrade helt om, I bröt ena staven och tappade fotsulan på ena skon, sällskapet trodde inte på mina stigfinnarkunskaper utan valde en annan och som de sade genare, väg. Helt plötsligt stod jag ensam vid bilen och där fick jag stå i en kvart innan det brakade till i skogen och fyra lerfigurer dök upp. Deras ”genväg” hade format sig till en senväg.
Plötsligt ringde F:s mobil. På en darrig telefonlinje fick han veta att han precis blivit morfar. Det piggade upp hela sällskapet, fast mest F, förstås.
Ut på stora vägen kom vi och nu skulle E ta oss till en plats med en minnestavla på Hallandsåsen där en postryttare brutalt mördats anno dazumal. Vi skulle inte till Margretetorp. Sa E. Postryttarens väg hittade vi på en ”gatuskylt”, men inte någon minnestavla och till Margretetorp kom vi trots allt. Då gav E upp dagens sightseeingtur så vi fick inte se den unika och rara korsabok eller vad trädet nu hette som han tänkt visa oss.
På nätet kunde vi sedan läsa att Snapphanestallarna låg på andra sidan bergväggen än där vi tittat och att de var mycket lätta att nå fram till om vi sökt angöra dem från andra hållet. Trollehallar var annars mest känt för sina många röda mossarter (+ovanliga fåglar) som vi mossiga skogsvandrare inte förmådde uppskatta…